Alltså. Jag har gjort en ny blogg. Om det skulle intressera er att läsa det som jag skriver, så kika in här då www.tusentalsbitar.blogg.se. Ciao!!

 

Belinda Olsson, som var en av dem som var med och skapade boken Fittstim, som kom ut på i slutet på 90-talet. Idag har hon fått sin egen programserie på SVT, Fittstim - min kamp, där hon ska granska feminismen och hur den tar sig till uttryck i Sverige. Huvudfrågan som ställs är, har feminismen gått för långt? Hon säger att hon inte längre känner igen sig i dagens feminismen. Syftet med detta program verkar alltså handla om huruvida Belinda Olsson ställer sig det hela. I detta första avsnitt intervjuar allt från hen-fundamentalister, till femenaktivister som protesterar med blottade bröst, till Gudrun Schyman. Allt för att försöka få ett hum om hur det ser ut idag.

Feminismen får alltså tre timmars uppmärksamhet i TV, vilket förstås kan tyckas är bra, om man själv är feminist. Om man är antifeminist så kommer nog bara tanken på tre timmars uppmärksamhet på feminism få en att må riktigt illa. Men kanske bestämmer de sig för att titta på programmet i alla fall, med inställningen om att feminister ändå är rabiesfeminister. De behöver inte heller bli besvikna. Belinda har chansen att under detta program krossa de myter som finns om feminism. Myter som skulle vara att endast kvinnor kan vara feminister, eller att alla feminister vägrar att raka armhålorna, eller bara något så enkelt som att alla feminister är extrema. Men Belinda krossar inga myter. Istället får antifeministen som tittar på programmet, sina värsta farhågor om feminism bekräftade. I programmet får antifeministen se kvinnan som protesterar mot de stora orättvisorna genom att ta av sig sin BH och visa brösten. Antiefeministen får gå på besök på ett hen-dagis, träffa modern som vägrar att behandla sitt barn efter ett kön och antifeministen får träffa Gudrun Schyman. Olsson lyckas därför vrida hela feminismen till att enbart handla om huruvida man ska använda sig av hen och att visa brösten. Hon ger alltså dessa motståndare anledning till att misstro feminismen mer än vad de redan gör och det är väldigt synd. Något annat som är väldigt synd, är att för många så är Fittstim deras första kontakt med feminism.

Kvinnan som vägrar att kalla sitt barn vid något kön, hon tror på det så starkt. Överallt så skrattar folk åt henne, eller kallar det hon gör för barnmisshandel. Om man nu vill ta det till den nivån, att det skulle vara barnmisshandel, kan man då inte tycka att det är misshandel att tvinga in barn i olika könsroller utan att kunna få välja själva? Kanske är det inte så konstigt att folk blir så provocerade och upprörda av detta. För hur ska man kunna vara öppen för något som man inte heller förstår egentligen? Det är modigt av denna kvinnan att våga vara med i programmet och möta Belinda Olsson som flera gånger ger henne okänsliga blickar som skvallrar om att hon inte förstår, att hon upplever det hela väldigt konstigt.

Belinda Olsson, du undrar om feminismen har gått för långt. Här följer mitt svar. Nej, feminismen har inte gått för långt. När Belinda var en ung feminist, fanns det säkert människor som ifrågasatte feminismen och undrade om inte den hade gått för långt. Kanske är det lätt att tänka att feminismen verkligen behövdes när kvinnor inte hade ekonomisk självständighet, rösträtt och sågs som mannens egendom, rätten till abort, lika lön och så vidare. Konkreta exempel, allihopa. Idag har kvinnor rösträtt, rätten till abort, kan vara ekonomiskt självständiga, vi är juridiskt jämställda. Så där behövs inte feminismen längre, inte i Sverige. Men bara det faktum om att män och kvinnor inte har lika lön, att sedan den borgerliga regering tillträdde, har klyftorna ökat med hela 40 procent.1 Det är fortfarande något som feminismen kämpar för, lika lön. Kvinnor går fortfarande idag med en vardagsrädsla, rädda för att bli överfallna och skadade. Med all rätt, enligt BRÅs nationella trygghetsundersökning2 skvallrar om att cirka 36 000 våldtäkter sker varje år, i genomsnitt är de 100 våldtäkter om dagen. Så länge den vardagsrädslan finns, så länge kommer feminismen vara nödvändig. När kvinnor inte ens har lagen på sida, när män blir friade från våldtäktsdomar på grund av att den tjejen inte kan bevisa att hon gjorde tillräckligt med motstånd. Sverige sägs vara det mest jämställda land som finns, men precis som Gudrun Schyman säger i programmet, så fungerar inte det argumentet längre. Trots att det är bra i Sverige, så kan det alltid bli bättre, det behöver bli bättre och Sverige har alla förutsättningar för att kunna göra det bättre. Det handlar inte om att det är för svårt, att det inte går, det handlar om motståndet. Det går alltid att förändra, så länge man vill. Feminismen behövs för att ständigt påminna om de könsskillnader som är idag, om patriarkatets existens. Feminismen är sprängkraft som trycker på och kräver mer jämställdhet, utan feminismen skulle vi lätt kunna stagnera i normsystem. Feminismen finns där och påminner om att jämställdheten inte bara är en fråga vid sidan om, utan att jämställdhet ska genomsyra allting.

Belinda, varför fick inte jag frågan? Varför frågade du aldrig den unga feministen idag om huruvida feminismen ser ut i Sverige idag? Jag hade kunnat berätta om vad feminismen gjort för mig, vad den gör för andra. Att påstå att feminismen har gått för långt, eller säga att feminismen endast handlar om att säga hen, det är att förminska något som är så viktigt. Feminismen har mer eller mindre räddat mig. Den har hjälpt mig att förstå, att det är aldrig mitt fel, den har hjälpt mig att förstå att det är strukturer och normer som är anledningen till att det är som det är. Feminismen har hjälpt mig att våga ta ett steg framåt, att våga ta plats. Varför, lyfter inte Belinda upp detta? Tänker mest att unga tjejer idag mår väldigt dåligt, men som också känner sig hemma i feminismen på grund av att de bli accepterade. Så varför kan vi inte någon gång slippa att bli ifrågasatta gång på gång?

Herre gud, det där med att blogga, det där med att skriva något, på internet, som sen flera kan läsa. Jag har nog glömt bort hur man gör. Vad skriver man ens nu för tiden som intresserar folk? För ärligt talat, det finns kanske inte så mycket som tycks vara spännande med mitt liv.

 

Det händer inte så mycket just nu. Eller jo, visst händer det en del. Men det är mer sådant som händer i mig. Jag har fyllt arton och om några månader tar jag studenten, därefter förväntas jag att vara vuxen och fatta kloka beslut. Vet egentligen inte om jag är redo för det. Ärligt talat är jag ganska rädd, för jag vet inte vad som kommer hända mig när sommaren tar slut och hösten tar vid. Vem kommer jag vara då? Det skrämmer mig att inte veta, men samtigt längtar jag, så himla mycket.

 

Här följer lite bilder, lite om det som hänt om på senare tid.

 

Så många frågor, jag fattar ingenting.

Du säger att livet är en illusion. Att det inte spelar någon roll. Att du inte spelar någon roll. Det gör mig lite ledsen. Men det kan jag inte förklara. För jag tänker att du nog har rätt. Det är nog så. Olyckligt ser jag på dig och du märker det inte ens. Du ser inte min blick som skriker efter hjälp. Du märker inte ens att du vänt upp och ner på hela min värld. Att jag gråter.

 

Men det där var längesedan nu. Kanske har du fortfarande rätt. Kanske inte. Nej, jag vet ingenting. Men jag är inte så där hjälplös längre. Nej, jag har mig själv och du har dig själv. Jag har aldrig kunnat komma innanför ditt skal, det fick jag inte. Jag är nog egentligen ganska glad över det. För det hade nog gjort så djävulskt ont. Du hade dragit ner mig till någonstans där jag aldrig skulle kunna ta mig upp.

 

Det är när jag sitter i sängen, lyssnar på Tracy Chapman som jag inser att över halva sommaren har gått och jag har inte bloggat någonting. Så ja, det är väl dags nu. Fast det egentligen inte är så mycket som hänt, eller så har det. Jag vet inte riktigt.