Hej. Eller något. Det är tisdag morgon. Jag har kommit till skolan alldeles för tidigt med ambitioner att jobba ikapp matte, men tydligen så bestämde sig livet för att det inte var någon bra idé av någon anledning. Så jag sitter här i min ensamhet istället. Det funkar. I alla fall. Det känns som om det är på tiden att jag skriver något här. För oj vad det var längesedan. Det har hänt så mycket, det händer fortfarande mycket, det går inte att få stopp på det. Livet bara rullar på, kanske lite för fort, lite för fort än det jag är van vid. Men jag gör mitt bästa för att hänga med bland alla osyriga känlsor som okontrollerat spinnar runt i kroppen, jag försöker ha koll på tankarna som överanalysererar, som kanske till och med förstör. Ibland undrar jag vart allt det här är på väg, allt detta nya som händer just nu, vart kommer allt leda till? Var jag kommer jag befinna mig när det här tar slut? Vem kommer jag då vara? Stressen och oron i kroppen kommer väl tids nog försvinna, om det nu inte upplöses av något helt annat, låt oss inte hoppas på det. Låt oss hoppas att allting blir som det är menat, att allting löser sig.

 

Förresten, jag har blivit ordförande för Ung Vänster Falkenberg och den första maj ska nog hålla ett tal, det pirrar lite i magen när jag tänker på det.

 

Nåväl, hoppas ni har det bra.

xx