Den 22 juni skrevs det historia i Norge.  Och inte bara där, inte bara i Norden. Utan i hela världen.  Den här tragedin har jämförts med det som hände den 11 september 2001 i New York.
 Det första jag sa när min pappa berättade för mig om vad som hade hänt var; ”Jaha? Det var ju inte kul", och så hade jag haft en sådan där oberörd röst, ni vet, en sådan man har när man inte riktigt orkar lyssna eller bry sig. Jag skäms över att jag var så likgiltig då. Men jag visste ju inte.
 Jag vet inte vad det var som fick mig att inse vad som verkligen hade hänt. Kanske var det den tysta minuten vi hade på morgonen dagen efter, son mamma ville ha. Eller så kanske det var när My någon timma senare höll fram en tidning fylld med bilder och artiklar angående det tragiska. Jag inser också att denna händelse inte är en överdrift. Något media gjort dubbelt så stort och förvärrat. Det är verklighet.
 Det är så svårt att förstå att en man, på egen hand lyckas ta livet av så många människor, ja rent ut sagt slakta dem. Jag börjar fundera på vad som pågick i denna mans huvud. Vad jag har förstått så var en av anledningarna till detta dåd, att han var emot det mångkulturella och den invandring som finns i landet. Jag drar genast en parallell till Hitler och det han gjorde under Andra Världskriget. Två män med en vrickad livsåskådning - ja, enligt mig förstås - som låter människoliv gå till spillo bara för att de inte är nöjda. Helt otroligt. Men tyvärr sant. Något jag läste var att den här mannen tyckte inte om att behöva skjuta och döda (tack och lov), men att det var nödvändigt. Han sa att det var ett uppdrag han hade fått. Detta vidarebefordrade hans advokat från honom. Jag såg på nyheterna att han hade erkänt det som hände i Oslo och på Otøya men anser själv inte vara straffskyldig. Hm... Det kan man ju diskutera. Den här mannen, Anders förde en slags dagbok där han skrev hur han förberedde sig inför detta genom att köpa vapen, steroider och köpa medel för bomberna. Han berättade även där om sina åsikter till samhället. Vad jag inte vet, är om han har lyckats med det han ville. Är han nöjd? Nöjd över att ha vänt upp och ner på ett helt land? Tydligen så hade han låtit sig själv gripas. Kanske är det det som är tecknet på att han var nöjd.
 Det spelar ingen roll vem som blir offer för hans handlingar. Ingen ska behöva utsättas för något sådant. Men när jag tänker att politiskt intresserade ungdomar som ville ha förändring, som blev offer, så satte det igång någonting i mig, på ett väldigt smärtsamt sätt. Jag läste något väldigt fint i Aftonbladet den 23 juli, så för att citera: ”Vi vet framförallt hur sådana politiska läger går till: Du är 17 år, vill förändra världen, sover i tält och blir kär för första gången”.
Det lät så vackert och jag kunde precis föreställa mig hur det var för dessa ungdomar. Hur mysigt de antagligen hade innan han kom och dödade så många liv, drömmar, hopp och framtid. Så mycket försvann på bara en liten stund den dagen. Jag försöker sätta mig in i hur det var för de som blev skjutna och för de som överlevde. Men det är svårt, och jag tror att ingen som varit närvarande i situationen förstår hur det kändes. Men jag lider med dem. Den smärta, sorg och saknad som finns bland de människor som förlorat någon, måste vara total.
 Man läser i tidningen om olika olyckor och mord som hänt ute i världen. Om översvämningar i Indien, man läser om diktatorer, massaker och annat. Ja, visst är det tragiskt. Men det är inget som verkligen berört mig så starkt. Kanske är det för att det sker långt ifrån mig, jag kan sitta här hemma och vara trygg trots det som händer. Jag tänker, ”Det är sådant som händer, det händer tack och lov inte mig”. Kanske är det själviskt, jamen visst. Nu menar jag inte att jag sitter här och inte bryr mig. Visst gör jag det, men kanske inte så mycket som jag borde.
 Visst kan man inte kontrollera en översvämning, flodvåg eller en orkan. Men man kan göra något åt diktaturer, massaker och krig. Men det tänker jag inte gå in på nu. Men det skrämde mig verkligen det som hände i Norge, i grannlandet. Så nära. Det gör mig plötsligt medveten om att det lika väl kan hända här i Sverige vilken dag som helst. Det gör mig lite rädd, jag är själv en politiskt intresserad ungdom som vill förändra världen. Och inte ska väl jag behöva vara rädd att någon dödar mig bara för att han eller hon inte gillar vad jag gör?
Sen så är jag riktigt nyfiken på vad för straff han får. Livstid i fängelse, och då menar jag att han sitter i fängelse till den dagen han dör. Det hade inte varit dumt.
Jag är lite nyfiken på vad som kommer hända när den värsta oron, rädslan, smärtan och sorgen gått över. Kommer de finnas de som vill hämnas? Hur kommer det då göra?
Jag satt tidigare idag och pratade med min mamma om det här. Hon var glad över att media äntligen, tack vare det som hände i Norge, tog upp det här med alla vålddatorspel och hur spelarna påverkas av det. Visst ligger det någonting i det. För hände inte lite samma sak på Otøya när Anders kommer med sitt skjutvapen och börjar skjuta för glatta livet. Vittnen till detta sa att han gjorde segertecken för varje person han sköt ner. Är det in det man själv gör när man lyckas döda någon i spelet? Den här Anders var vekligeb i ett datorspel. Det är det jag har lite svårt att förstå. Varför vissa barn växer upp i en värld där det är okej att skjuta och döda i datorspelen. Blir det inte efter ett tag svårt att skilja på rätt och fel och vad som är på låtsas och på vad som är verklighet. Nej, jag vet inte riktigt. Det där måste jag fundera på mer.
 Hur som helst, den här tragedin kommer jag ta med mig i framtiden, till mina barn. Det har gjort mig mer medveten.

Nu är jag jättenyfiken på att få veta vad ni tycker om det hela. Kanske har ni också skrivit en text på era bloggar om detta. Länka gärna, så kikar jag på det. Ni får gärna vad ni tycker i kommentarsrutan. Tack!