Igår såg jag Håkan sjunga för första gången i hela mitt liv och det var det vackraste jag någonsin sett. Jag vill berätta allt om det. Berätta om varje liten sekund, om alla känslor som for igenom kroppen, om allt. Ska försöka berätta om det.

 

Dagen innan åker jag, Sara och Marielle (min fina vän som bor fjorton timmar bort från mig, Umeå) till Göteborg, till Slottskogsvallen för att börja köa. Vi kommer fram, träffar människor som vi aldrig någonsin träffat förut, någon skriver 82 på min hand. Hjälp jag har plats 82 i kön, nästan lite skrämmande. Överallt står tält uppsatta. Vi har inte med oss något tält, planen är alltså sova under bar himmel, hoppas det inte börjar regna, hoppas vi inte fryser ihjäl, det vore så tragiskt. Men vänta, vi ska inte sova än, så än kommer vi ju inte frysa ihjäl i alla fall. Vi sitter i en ring, pratar med fina Håkanmänniskor. Jag får en kram av en flicka som jag bara pratat med lite över internet och oj vad fint. Det är helt galet vad Håkanmänniskor är fina. Som om man alltid har känt dessa människor. Det gör inget att man inte kan namnen på alla eller att man kanske inte alls har gememsamma intressen över huvud taget, det klickar ändå. Bland alla dessa människor känner jag mig trygg, jag kan vara den jag vill, jag behöver inte skämmas över mig själv, jag behöver inte oroa mig för någonting, för jag vet att dessa människor också är sårbara, att de förstår precis vad som helst.

På kvällen är det fest, det är allsång och vi sjunger rader ur Håkans texter, här behövs inga texter och inga välslipade sångröster, det låter ändå så fruktansvärt vackert ändå. Där borta är i den ringen så hånglar alla med alla, säger någon och pekar bort mot en ring där flera människor sitter. Två flickor ligger på marken och hånglar med varandra. Jag blir glad och stolt och tänker återigen på att här får man vara vem man vill. Fuck heteronormen, fuck patriarkatet, fuck sexism, fuck förtryck, fuck samhället och så vidare. Senare så går vi och lägger oss, jag har sovsäck och filtar och ber till någon att jag inte ska frysa ihjäl. Det gör jag inte heller, jag fryser knappt och sover faktiskt rätt bra för att sova på marken med människors prat, skratt och fyllerop runt om kring mig. Hur går det till egentlgen? Morgonen efter kommer Emilia med frallor och räddar oss.

 

Hela lördagen går snabbare än väntat. Helt plötsligt så står vi där inne, nästan längst fram och väntar på honom. Älskade älskade Håkan. Det är något förband först och sångaren sjunger med sådan inlevelse om kärlek. Passion tänker jag. Sen så kommer han ut på scen, Håkan och sjunger det kommer aldrig va över för mig. Vi sjunger förstås med högt. Han är fin, säger kloka saker om livet, ler, ser ut över publikhavet, blir rörd av alla de tjugosjutusen människor som alla är där för att lyssna på honom. Han sjunger vidare. Vi hoppar, håller upp händerna, skriksjunger, gråter, skrattar, ler och är alldeles lyckliga. Tankar om att livet egentligen skitit sig, glöms bort, allt annat glöms bort, man glömmer bort att tänka, inget är verkligt. Man bara känner en massa lycka, glädje. Det är överväldigande. När Håkan sjunger Pistol så tystnar han plötsligt och bandet tystnar och så sjunger vi alla i publiken med istället. Det är en mäktig känsla och han ser så lycklig ut när vi sjunger alla sjunger, kan tänka mig det. Han sjunger också Valborg och det är nog det finaste på hela kvällen. Om du vill ha en idiot lägg din hand i min, sjunger han och alla sträcker fram sina händer för alla är vi idioter som vill hålla hans hand. Sen så efter några låtar till och fyrverkerier så är det slut. Han tackar och bugar och innan han lämnar scenen en sista gång så sätter han sig på en av högtalarna och bara ler och ser ut över alla. Sara gråter, det ser ut som äkta tårar och hon ser så lycklig ut när han lämnar scenen, när hjälten försvinner. Det gör mig lycklig. Att hon ser så lycklig ut. Jag tänker att hon förtjänar detta, hon är så värd det. Efteråt känns det mest tomt, kroppen kan inte förstå vad som precis hänt. Men när jag äntligen kommer hem och får somna i en säng är jag lycklig och det är jag fortfarande.