Igår var det den åttonde mars och jag hoppas att det inte är någon som har missat vad den dagen innebar. Jag ville kika in här igår, skriva något feminism, kvinnokamp och jämställdhet och så vidare. Men tiden fanns ej till. Men jag är inte ledsen för det, jag skriver något sådant idag. För egentligen spelar det ingen roll när man skriver något om detta, för det kommer alltid vara lika viktigt att ta upp, vilken dag det än är.

 

Dock är jag inte en av de personer som är emot just den internationella kvinnodagen. Jag är inte den feministen som tycker att det enda kvinnodagen gör är att bekräfta patriarkatets existens. Jag är inte den heller den feministen som vägrar se det fina med kvinnodagen på grund av att det inte skulle vara jämställd tanke. Jag är inte den som tycker det är motsägelsefullt att kalla sig feminist, kämpa för jämställdhet men som älskar dagen då kvinnor får hyllas extra.

 

Igår var en bra dag, lite överallt kunde man känna att det den åttonde mars, den internationella kvinnodagen. I tidningarna skrevs det artiklar om jämställdhet och kvinnor som aldrig förr. På twitter får jag läsa en massa inspirerande och peppande tweets om just kvinnor, av feminister. Jag inspireras av alla debattinlägg, krönikor och liknande texter. Jag blev så peppad och glad. Fick hopp om framtiden och automatiskt tänkte jag att fan kanske är vi inte långt i från jämställdhet i alla fall. Eller inte.

 

Men ganska så snart på förmiddagen så var det någon kränkt man som givetivs ställde den idiotiska frågan "Varför finns det inte ens mansdag?". Jag blir så trött på alla dessa män som till och med på en dag tillägnad kvinnor, ska komma in och visa sig. Ska komma och skylta med att jag är kränkt man, se mig, ge mig plats, jag finns också. Vad skulle man säga? Förlåt för att det inte är ni som får uppmärksamhet denna dag? Haha aldrig i livet. Alla dessa kränkta män kan ju bara dra åt helvete.

 

I en nyhetsartikel kunde man dagen till ära läsa om vad våra indiska systrar håller på med. Med bambukäppar slår de ner män som brukar våld mot kvinnor. Jag blev så otroligt stolt och glad och tänker att lite mer sådant behöver vi i Sverige. Slå tillbaka mot de män som skadar kvinnor. Hårt.

 

Något annat som jag blir så fruktansvärt arg över är allt motstånd till just feminism. Jag kan tycka att debatten om jämställdhet har flyttat från det väsentliga, där det handlar om att hitta konkreta lösningar för att skapa jämställdhet, till huruvida feminism är nödvändigt eller inte. Det har blivit som ett krig. Något annat som verkligen är tråkigt är kvinnor inte kallar sig själva för feminister därför att de tycker att feminism är överdrivet. Men jag har slutat att bli arg, slutat bli arg över att kvinnor säger så. Jag vill se alla kvinnor som mina systrar och vi får kämpa för dem också.

 

Ta aldrig åt dig när han använder sig av härskartekniker för att trycka ner dig, sträck på dig, se dem i ögonen. Ta ett steg framåt och visa att det är du som starkast av er. Alltid. Låt honom aldrig vinna, inte en endaste jävla gång.

 

Det finns så mycket mer att skriva, men jag slutar här. Kom ihåg, sluta aldrig med att krossa patriarkatet och att vi kvinnor är så jävla bra.