Japp.
Nämen tja då. Nu är jag på väg hem till Umeå igen och ja jo, det är förbannat fint ärligt talat. Och fan alltså... nu är livet bättre igen. Tack för det. Jag hade egentligen inte mer än så att skriva. Men tycker det är överdrivet kul att ta bilder på min nya dator. Så. Ja. Hej dårå. Ha ett bra liv.
KLART SLUT
Alltså. Jag har gjort en ny blogg. Om det skulle intressera er att läsa det som jag skriver, så kika in här då www.tusentalsbitar.blogg.se. Ciao!!
23 oktober 2014
Så, saker och ting blev inte som planerat, som jag hade räknat med. Eller det är en lögn egentligen. För mycket av det som jag räknade med hände faktiskt. Livet i Umeå är minst sagt... händelserikt. Jag träffar människor som delar mina värderingar, som egentligen är som jag, fast några år äldre. Vi varvar hysteriskt tentaplugg, intressanta genusföreläsningar med ett (o)rimligt intag av alkohol. I
bland saknar jag livet där hemma, den tid när allt var självklart, när en var omringad av människor som kände en, som visste vem en var. För det tar ett tag att lära känna en ny människa och bli en del av dennes liv och tvärtom. Men jag gillar det.
Men om jag ska vara ärlig så är jag inte lycklig. För det var det jag hade planerat, när jag åkte upp hit. Att jag skulle bli lycklig, att allt skulle lösa sig, att allt skulle bli bra. Jag ville kunna ringa hem och säga "mamma, jag hittade den, lyckan alltså". Men jag har inte kunnat göra det och det krossar mitt hjärta lite. Fast sen så börjar jag tänka att den kanske inte finns, det kanske är en omöjlighet att vara lycklig. För egentligen, är vi inte ganska trasiga inombords om en tänker efter. Men åt andra sidan, det har bara gått två månader, det finns tid kvar.
Hösten är ett minne blott här uppe och snön lägger sig utanför fönstret och vem vet, vad den för med sig.
Jaha, det här var ju en jävligt tung uppdatering. Lol.
Åhh just det, en sak till. En natt var det norrsken här uppe och det var helt jävla fantastiskt.
-
Plötsligt så var allt stulet. Allt var borta och jag var förlorad.
Men tjaa
Hej! Det är alltså så att jag bor i Umeå nu för tiden. Gud vad kul kan en tycka. Det tycker jag i alla fall. Pluggar genusvetenskap och det är hur kul som helst. Ikväll har jag inflýttningsfest och det ska bli mycket mycket spännande. Vi hörs!
I en lägenhet.
Hej hej! Har varit väldigt tyst här på bloggen. Tänkte bara kika in. Först tänkte jag berätta om vad som pågår i mitt liv, för det är ju rätt mycket. Men jag väntar lite med det, hehe. Ville mest bara ja... ge något kryptiskt och kul att läsa. Alltså så konstigt inlägg. Jag ger upp. Hur som helst, här kommer ett inlägg från Marielles lägenhet och vår vinkväll. Hare gött.
Jag vet att du har mycket att ångesten den styr
Vad fan är det som har hänt egentligen? Stockholmsesor med mycket bra människor. En massa feministista händelser, med bland annat tal på torget, identitetskriser som lett till avklippt hår, vilket jag är mycket mycket nöjd med. Lite kaos här och lite kaos där, har det också varit förstås. Men hima bra händelser bra också, med väldigt fina människor. Alltså, så svårt att sammanfatta det som hänt. Nåja, bilderna får berätta det som jag inte kan berätta i ord. Nåja.
Nog om det som har varit. Idag är Sara hos mig och det äger. Och i morgon kommer det mer vänner. Kul. Japp. Har visst tappats skrivandets gåva. So sad. Så jag slutar detta blogginlägg innan något går sönder. Ha det bäst. xx
Om jag visste vilken tid hade jag offrat den för dig.
Fick i uppgift på fotolektion att ta poträtt, så då gjorde jag det... på Jessica. Hon är fin. Väldigt.
Det här om fittstim.
Fick i skoluppgift att skriva om feminismen och Fittstim. Blev arg och fick fram detta.
Belinda Olsson, som var en av dem som var med och skapade boken Fittstim, som kom ut på i slutet på 90-talet. Idag har hon fått sin egen programserie på SVT, Fittstim - min kamp, där hon ska granska feminismen och hur den tar sig till uttryck i Sverige. Huvudfrågan som ställs är, har feminismen gått för långt? Hon säger att hon inte längre känner igen sig i dagens feminismen. Syftet med detta program verkar alltså handla om huruvida Belinda Olsson ställer sig det hela. I detta första avsnitt intervjuar allt från hen-fundamentalister, till femenaktivister som protesterar med blottade bröst, till Gudrun Schyman. Allt för att försöka få ett hum om hur det ser ut idag.
Feminismen får alltså tre timmars uppmärksamhet i TV, vilket förstås kan tyckas är bra, om man själv är feminist. Om man är antifeminist så kommer nog bara tanken på tre timmars uppmärksamhet på feminism få en att må riktigt illa. Men kanske bestämmer de sig för att titta på programmet i alla fall, med inställningen om att feminister ändå är rabiesfeminister. De behöver inte heller bli besvikna. Belinda har chansen att under detta program krossa de myter som finns om feminism. Myter som skulle vara att endast kvinnor kan vara feminister, eller att alla feminister vägrar att raka armhålorna, eller bara något så enkelt som att alla feminister är extrema. Men Belinda krossar inga myter. Istället får antifeministen som tittar på programmet, sina värsta farhågor om feminism bekräftade. I programmet får antifeministen se kvinnan som protesterar mot de stora orättvisorna genom att ta av sig sin BH och visa brösten. Antiefeministen får gå på besök på ett hen-dagis, träffa modern som vägrar att behandla sitt barn efter ett kön och antifeministen får träffa Gudrun Schyman. Olsson lyckas därför vrida hela feminismen till att enbart handla om huruvida man ska använda sig av hen och att visa brösten. Hon ger alltså dessa motståndare anledning till att misstro feminismen mer än vad de redan gör och det är väldigt synd. Något annat som är väldigt synd, är att för många så är Fittstim deras första kontakt med feminism.
Kvinnan som vägrar att kalla sitt barn vid något kön, hon tror på det så starkt. Överallt så skrattar folk åt henne, eller kallar det hon gör för barnmisshandel. Om man nu vill ta det till den nivån, att det skulle vara barnmisshandel, kan man då inte tycka att det är misshandel att tvinga in barn i olika könsroller utan att kunna få välja själva? Kanske är det inte så konstigt att folk blir så provocerade och upprörda av detta. För hur ska man kunna vara öppen för något som man inte heller förstår egentligen? Det är modigt av denna kvinnan att våga vara med i programmet och möta Belinda Olsson som flera gånger ger henne okänsliga blickar som skvallrar om att hon inte förstår, att hon upplever det hela väldigt konstigt.
Belinda Olsson, du undrar om feminismen har gått för långt. Här följer mitt svar. Nej, feminismen har inte gått för långt. När Belinda var en ung feminist, fanns det säkert människor som ifrågasatte feminismen och undrade om inte den hade gått för långt. Kanske är det lätt att tänka att feminismen verkligen behövdes när kvinnor inte hade ekonomisk självständighet, rösträtt och sågs som mannens egendom, rätten till abort, lika lön och så vidare. Konkreta exempel, allihopa. Idag har kvinnor rösträtt, rätten till abort, kan vara ekonomiskt självständiga, vi är juridiskt jämställda. Så där behövs inte feminismen längre, inte i Sverige. Men bara det faktum om att män och kvinnor inte har lika lön, att sedan den borgerliga regering tillträdde, har klyftorna ökat med hela 40 procent.1 Det är fortfarande något som feminismen kämpar för, lika lön. Kvinnor går fortfarande idag med en vardagsrädsla, rädda för att bli överfallna och skadade. Med all rätt, enligt BRÅs nationella trygghetsundersökning2 skvallrar om att cirka 36 000 våldtäkter sker varje år, i genomsnitt är de 100 våldtäkter om dagen. Så länge den vardagsrädslan finns, så länge kommer feminismen vara nödvändig. När kvinnor inte ens har lagen på sida, när män blir friade från våldtäktsdomar på grund av att den tjejen inte kan bevisa att hon gjorde tillräckligt med motstånd. Sverige sägs vara det mest jämställda land som finns, men precis som Gudrun Schyman säger i programmet, så fungerar inte det argumentet längre. Trots att det är bra i Sverige, så kan det alltid bli bättre, det behöver bli bättre och Sverige har alla förutsättningar för att kunna göra det bättre. Det handlar inte om att det är för svårt, att det inte går, det handlar om motståndet. Det går alltid att förändra, så länge man vill. Feminismen behövs för att ständigt påminna om de könsskillnader som är idag, om patriarkatets existens. Feminismen är sprängkraft som trycker på och kräver mer jämställdhet, utan feminismen skulle vi lätt kunna stagnera i normsystem. Feminismen finns där och påminner om att jämställdheten inte bara är en fråga vid sidan om, utan att jämställdhet ska genomsyra allting.
Belinda, varför fick inte jag frågan? Varför frågade du aldrig den unga feministen idag om huruvida feminismen ser ut i Sverige idag? Jag hade kunnat berätta om vad feminismen gjort för mig, vad den gör för andra. Att påstå att feminismen har gått för långt, eller säga att feminismen endast handlar om att säga hen, det är att förminska något som är så viktigt. Feminismen har mer eller mindre räddat mig. Den har hjälpt mig att förstå, att det är aldrig mitt fel, den har hjälpt mig att förstå att det är strukturer och normer som är anledningen till att det är som det är. Feminismen har hjälpt mig att våga ta ett steg framåt, att våga ta plats. Varför, lyfter inte Belinda upp detta? Tänker mest att unga tjejer idag mår väldigt dåligt, men som också känner sig hemma i feminismen på grund av att de bli accepterade. Så varför kan vi inte någon gång slippa att bli ifrågasatta gång på gång?
Feminismen får alltså tre timmars uppmärksamhet i TV, vilket förstås kan tyckas är bra, om man själv är feminist. Om man är antifeminist så kommer nog bara tanken på tre timmars uppmärksamhet på feminism få en att må riktigt illa. Men kanske bestämmer de sig för att titta på programmet i alla fall, med inställningen om att feminister ändå är rabiesfeminister. De behöver inte heller bli besvikna. Belinda har chansen att under detta program krossa de myter som finns om feminism. Myter som skulle vara att endast kvinnor kan vara feminister, eller att alla feminister vägrar att raka armhålorna, eller bara något så enkelt som att alla feminister är extrema. Men Belinda krossar inga myter. Istället får antifeministen som tittar på programmet, sina värsta farhågor om feminism bekräftade. I programmet får antifeministen se kvinnan som protesterar mot de stora orättvisorna genom att ta av sig sin BH och visa brösten. Antiefeministen får gå på besök på ett hen-dagis, träffa modern som vägrar att behandla sitt barn efter ett kön och antifeministen får träffa Gudrun Schyman. Olsson lyckas därför vrida hela feminismen till att enbart handla om huruvida man ska använda sig av hen och att visa brösten. Hon ger alltså dessa motståndare anledning till att misstro feminismen mer än vad de redan gör och det är väldigt synd. Något annat som är väldigt synd, är att för många så är Fittstim deras första kontakt med feminism.
Kvinnan som vägrar att kalla sitt barn vid något kön, hon tror på det så starkt. Överallt så skrattar folk åt henne, eller kallar det hon gör för barnmisshandel. Om man nu vill ta det till den nivån, att det skulle vara barnmisshandel, kan man då inte tycka att det är misshandel att tvinga in barn i olika könsroller utan att kunna få välja själva? Kanske är det inte så konstigt att folk blir så provocerade och upprörda av detta. För hur ska man kunna vara öppen för något som man inte heller förstår egentligen? Det är modigt av denna kvinnan att våga vara med i programmet och möta Belinda Olsson som flera gånger ger henne okänsliga blickar som skvallrar om att hon inte förstår, att hon upplever det hela väldigt konstigt.
Belinda Olsson, du undrar om feminismen har gått för långt. Här följer mitt svar. Nej, feminismen har inte gått för långt. När Belinda var en ung feminist, fanns det säkert människor som ifrågasatte feminismen och undrade om inte den hade gått för långt. Kanske är det lätt att tänka att feminismen verkligen behövdes när kvinnor inte hade ekonomisk självständighet, rösträtt och sågs som mannens egendom, rätten till abort, lika lön och så vidare. Konkreta exempel, allihopa. Idag har kvinnor rösträtt, rätten till abort, kan vara ekonomiskt självständiga, vi är juridiskt jämställda. Så där behövs inte feminismen längre, inte i Sverige. Men bara det faktum om att män och kvinnor inte har lika lön, att sedan den borgerliga regering tillträdde, har klyftorna ökat med hela 40 procent.1 Det är fortfarande något som feminismen kämpar för, lika lön. Kvinnor går fortfarande idag med en vardagsrädsla, rädda för att bli överfallna och skadade. Med all rätt, enligt BRÅs nationella trygghetsundersökning2 skvallrar om att cirka 36 000 våldtäkter sker varje år, i genomsnitt är de 100 våldtäkter om dagen. Så länge den vardagsrädslan finns, så länge kommer feminismen vara nödvändig. När kvinnor inte ens har lagen på sida, när män blir friade från våldtäktsdomar på grund av att den tjejen inte kan bevisa att hon gjorde tillräckligt med motstånd. Sverige sägs vara det mest jämställda land som finns, men precis som Gudrun Schyman säger i programmet, så fungerar inte det argumentet längre. Trots att det är bra i Sverige, så kan det alltid bli bättre, det behöver bli bättre och Sverige har alla förutsättningar för att kunna göra det bättre. Det handlar inte om att det är för svårt, att det inte går, det handlar om motståndet. Det går alltid att förändra, så länge man vill. Feminismen behövs för att ständigt påminna om de könsskillnader som är idag, om patriarkatets existens. Feminismen är sprängkraft som trycker på och kräver mer jämställdhet, utan feminismen skulle vi lätt kunna stagnera i normsystem. Feminismen finns där och påminner om att jämställdheten inte bara är en fråga vid sidan om, utan att jämställdhet ska genomsyra allting.
Belinda, varför fick inte jag frågan? Varför frågade du aldrig den unga feministen idag om huruvida feminismen ser ut i Sverige idag? Jag hade kunnat berätta om vad feminismen gjort för mig, vad den gör för andra. Att påstå att feminismen har gått för långt, eller säga att feminismen endast handlar om att säga hen, det är att förminska något som är så viktigt. Feminismen har mer eller mindre räddat mig. Den har hjälpt mig att förstå, att det är aldrig mitt fel, den har hjälpt mig att förstå att det är strukturer och normer som är anledningen till att det är som det är. Feminismen har hjälpt mig att våga ta ett steg framåt, att våga ta plats. Varför, lyfter inte Belinda upp detta? Tänker mest att unga tjejer idag mår väldigt dåligt, men som också känner sig hemma i feminismen på grund av att de bli accepterade. Så varför kan vi inte någon gång slippa att bli ifrågasatta gång på gång?
Nej men hallå.
Herre gud, det där med att blogga, det där med att skriva något, på internet, som sen flera kan läsa. Jag har nog glömt bort hur man gör. Vad skriver man ens nu för tiden som intresserar folk? För ärligt talat, det finns kanske inte så mycket som tycks vara spännande med mitt liv.
Det händer inte så mycket just nu. Eller jo, visst händer det en del. Men det är mer sådant som händer i mig. Jag har fyllt arton och om några månader tar jag studenten, därefter förväntas jag att vara vuxen och fatta kloka beslut. Vet egentligen inte om jag är redo för det. Ärligt talat är jag ganska rädd, för jag vet inte vad som kommer hända mig när sommaren tar slut och hösten tar vid. Vem kommer jag vara då? Det skrämmer mig att inte veta, men samtigt längtar jag, så himla mycket.
Här följer lite bilder, lite om det som hänt om på senare tid.
Jag var i Bryssel med mitt älskade ungdomsförbund, Ung Vänster och det ägde.
Jag var i Göteborg med My och såg Daniel Adams-Ray. Han var väldigt fin.
Lagom till jul, bakade jag sådana här pepparkakor, mycket viktigt.
Jag påbörjade utbildningen till att bli instruktör i feministiskt självförsvar som Ung vänster håller, det bästa jag någonsin gjort.
Och jag fick träffade världens coolaste människa, Gudrun Schyman. Åh herre gud, jisses.
Det var allt för mig denna gång, tack och hej!
.
Hur vet man att man är kär?
Hur vet man att någon är kär i en?
Hur vet man vad man känner?
Hur vet man vad som är äkta?
Hur vet man att man överlever ett sprucket hjärta?
Hur vet man vad man har känt?
Hur vet man vad som har hänt?
Hur vet man vad som kommer hända?
Hur vet man att man kan lita på sig själv?
Hur vet man att man kan lita på någon annan?
Hur vet man att man lever?
Hur vet man vad lycka är?
Hur vet man om man verkligen är hel?
Så många frågor, jag fattar ingenting.
Bara en massa bilder utan ord för ibland behövs det.
Hädanefter ska jag va bra
Ibland tror jag att jag saknar dig. Ibland tror jag att jag ser dig, där vid busshållsplatsen, du väntar på mig och ler när du får se mig. Men så inser jag att det inte alls du, utan någon annan som står där, väntar på någon annan och ler mot någon annan.
Maggio har släppt ett nytt album. Melissa Horn har också gjort det. Och det är vackert. Det är precis vad jag behöver den här hösten för att kunna andas. För att kunna överleva. Hädanefter ska jag va bra, sjunger Veronica Maggio och kanske borde jag också försöka det. För jag har hört att man blir vacker först när man känner sig det, så sjunger Melissa och jag undrar om det är sant.
Säg att du behöver mig igen. Jag har inte gett upp oss än.
Maggio har släppt ett nytt album. Melissa Horn har också gjort det. Och det är vackert. Det är precis vad jag behöver den här hösten för att kunna andas. För att kunna överleva. Hädanefter ska jag va bra, sjunger Veronica Maggio och kanske borde jag också försöka det. För jag har hört att man blir vacker först när man känner sig det, så sjunger Melissa och jag undrar om det är sant.
Säg att du behöver mig igen. Jag har inte gett upp oss än.
Några ord som jag tycker om.
Kärlek. Illusion. Sex. Hon. Magiskt. Tragiskt. Tragik. Tro. Han. Älska. Du. Älskade. Änglar. Vackraste. Vacker. Fin. Finaste. Ligga. Hångla. Kyss. Poesi. Brutalt. Död. Vodka. Vin. Alkohol. Nej. Ja. Saknad. Smärta. Ont. Känslor. Känsla. Åh. Utopi. Komplex. Gå. Helvete. Tystnad. Cigarett. Drömmar. Kaos. Trasig. Klagan. Eufori. Klimax. Sluta. Graciös. Tindrande. Läppar. Vision. Komplicerat.
En onsdag i september
Du säger att livet är en illusion. Att det inte spelar någon roll. Att du inte spelar någon roll. Det gör mig lite ledsen. Men det kan jag inte förklara. För jag tänker att du nog har rätt. Det är nog så. Olyckligt ser jag på dig och du märker det inte ens. Du ser inte min blick som skriker efter hjälp. Du märker inte ens att du vänt upp och ner på hela min värld. Att jag gråter.
Men det där var längesedan nu. Kanske har du fortfarande rätt. Kanske inte. Nej, jag vet ingenting. Men jag är inte så där hjälplös längre. Nej, jag har mig själv och du har dig själv. Jag har aldrig kunnat komma innanför ditt skal, det fick jag inte. Jag är nog egentligen ganska glad över det. För det hade nog gjort så djävulskt ont. Du hade dragit ner mig till någonstans där jag aldrig skulle kunna ta mig upp.
Men du klarar dig, eller hur? Jag kommer klara mig. Vi klarar oss alltid.