Så, saker och ting blev inte som planerat, som jag hade räknat med. Eller det är en lögn egentligen. För mycket av det som jag räknade med hände faktiskt. Livet i Umeå är minst sagt... händelserikt. Jag träffar människor som delar mina värderingar, som egentligen är som jag, fast några år äldre. Vi varvar hysteriskt tentaplugg, intressanta genusföreläsningar med ett (o)rimligt intag av alkohol. I

 

bland saknar jag livet där hemma, den tid när allt var självklart, när en var omringad av människor som kände en, som visste vem en var. För det tar ett tag att lära känna en ny människa och bli en del av dennes liv och tvärtom. Men jag gillar det.

 

Men om jag ska vara ärlig så är jag inte lycklig. För det var det jag hade planerat, när jag åkte upp hit. Att jag skulle bli lycklig, att allt skulle lösa sig, att allt skulle bli bra. Jag ville kunna ringa hem och säga "mamma, jag hittade den, lyckan alltså". Men jag har inte kunnat göra det och det krossar mitt hjärta lite. Fast sen så börjar jag tänka att den kanske inte finns, det kanske är en omöjlighet att vara lycklig. För egentligen, är vi inte ganska trasiga inombords om en tänker efter. Men åt andra sidan, det har bara gått två månader, det finns tid kvar.

 

Hösten är ett minne blott här uppe och snön lägger sig utanför fönstret och vem vet, vad den för med sig.

 

Jaha, det här var ju en jävligt tung uppdatering. Lol.

 

Åhh just det, en sak till. En natt var det norrsken här uppe och det var helt jävla fantastiskt.