Jag vill ha allting.
Jag är trött. Jag känner mig ensam. Jag saknar någon. Jag vet inte ens vem. Jag bokar en tågbiljett en stad jag aldrig varit i för att träffa människor jag aldrig träffat. Jag vill vara spontan. Jag vill göra något nytt. Jag vill göra något jag aldrig gjort förut. Jag vill skapa minnen. Jag vill ångra mig. Jag vill göra fel. Jag vill göra rätt. Jag vill att det ska kännas. Jag vill inte att det ska göra ont. Jag vill känna mig levande. Jag saknar något. Jag är rädd. Jag är uttråkad. Jag är ingenting. Jag vill ha allting. Jag vill ha höst. Jag vill ha vinter. Jag vill ha vår. Jag vill att tiden går. Jag vill att tiden stannar. Jag vill ha åldern. Jag vill ha elden. Jag vill leva mitt liv. Jag är trött. Jag saknar något.
Universum är ett monster.
Nattanteckningar 02.23
Det gör inte ont längre. Och jag som trodde att det aldrig skulle sluta gör ont.
Just nu känns ingenting längre. Ingenting händer. Jag vet inte vad jag tycker om det.
Jag borde väl vara tacksam över att ingenting händer,
det borde vara skönt att slippa ångest och drama.
Men jag saknar det trots att det till den större delen var smärtsamt,
det fick mig i alla fall känna mig levande.
Fan också.
Jag är tragisk. Det är du också.
När man är yngre vill man ha åldern, när man är äldre vill man ha elden.
Det är när jag sitter i sängen, lyssnar på Tracy Chapman som jag inser att över halva sommaren har gått och jag har inte bloggat någonting. Så ja, det är väl dags nu. Fast det egentligen inte är så mycket som hänt, eller så har det. Jag vet inte riktigt.
Men i måndags var jag och Sara i Göteborg i alla fall. Vi såg Håkan. Först i en park och sedan på röda mattan. Han var alldeles jättevacker. Och sen såg vi också Känn ingen sorg. Den var också alldeles jättevacker. Jag var en stor jävla känslobomb efteråt och kunde inte alls definera mina känslor. Punkt.
