Nu tänkte jag berätta om vad som hänt mig sen i den här helgens början. Emilia och Sara kommer hem till mig i början av fredagkvällen. Emilia färgar Saras hår och klipper mitt. Det är inte dumt att ha en vän som sånt, inte alls. Sedan så lagar vi minipizzor, jag har svamp på min, för det är så fruktansvärt gott. Jag passar också på att ge Sara en del av hennes födelsedagspreset, visserligen nästan en månad försent, men det gör inget. Resten av kvällen flyter på så där alldeles jättefint. Vi sitter på golvet, dricker vin och sjunger Åh gud det gör så ont att nåt så nära kan va så långt bort tillsammans med Håkan. Det är fint och allting är så där bra, helt ångestfritt och bra, så som det alltid borde vara. Någon gång vid två går vi och lägger oss. Dagen efter är det lördag, Emilia och Sara stannar kvar hos mig och vi gör inte mycket, tar det lugnt, går på promenad med hundarna, hunddagis, kallar Sara det... eller om det var Emilia. Vi räknar också lite matte, för det är matteprov på måndag. Jag ber Emilia att rita feministmärket på min arm, det gör hon. Att vi somnar på golvet fast det är mitt på ljusa dan, det gör ingenting. För vi bara gör det som vi behöver. Sen på kvällen äter vi tacos med spelar geni med mamma och pappa. Sen vid tolv åker de hem och jag går och lägger mig. Jisses vad bra jag har haft det med dem, så fruktansvärt bra.

Idag kunde man höra Håkans nya låt "Det kommer aldrig va över för mig". Den var verkligen hur fin som helst. Håkan är hur fin som helst och jag blir så glad när jag tänker på att det är 35 dagar kvar till hans släpper sitt album, det är 39 dagar kvar tills jag får se honom på riktigt för första gången när han signera sin nya skiva och det är 87 dagar kvar till han ska ha sin spelning i Göteborg och det är 133 dagar kvar till "Känn ingen sorg" har premiär. Det är helt otroligt. Det är inte långt nu, det kommer gå så fort. Åh vad jag längtar.

 

 Här kan ni se trailern till "Känn ingen sorg"

 

 

 

 

Igår var det den åttonde mars och jag hoppas att det inte är någon som har missat vad den dagen innebar. Jag ville kika in här igår, skriva något feminism, kvinnokamp och jämställdhet och så vidare. Men tiden fanns ej till. Men jag är inte ledsen för det, jag skriver något sådant idag. För egentligen spelar det ingen roll när man skriver något om detta, för det kommer alltid vara lika viktigt att ta upp, vilken dag det än är.

 

Dock är jag inte en av de personer som är emot just den internationella kvinnodagen. Jag är inte den feministen som tycker att det enda kvinnodagen gör är att bekräfta patriarkatets existens. Jag är inte den heller den feministen som vägrar se det fina med kvinnodagen på grund av att det inte skulle vara jämställd tanke. Jag är inte den som tycker det är motsägelsefullt att kalla sig feminist, kämpa för jämställdhet men som älskar dagen då kvinnor får hyllas extra.

 

Igår var en bra dag, lite överallt kunde man känna att det den åttonde mars, den internationella kvinnodagen. I tidningarna skrevs det artiklar om jämställdhet och kvinnor som aldrig förr. På twitter får jag läsa en massa inspirerande och peppande tweets om just kvinnor, av feminister. Jag inspireras av alla debattinlägg, krönikor och liknande texter. Jag blev så peppad och glad. Fick hopp om framtiden och automatiskt tänkte jag att fan kanske är vi inte långt i från jämställdhet i alla fall. Eller inte.

 

Men ganska så snart på förmiddagen så var det någon kränkt man som givetivs ställde den idiotiska frågan "Varför finns det inte ens mansdag?". Jag blir så trött på alla dessa män som till och med på en dag tillägnad kvinnor, ska komma in och visa sig. Ska komma och skylta med att jag är kränkt man, se mig, ge mig plats, jag finns också. Vad skulle man säga? Förlåt för att det inte är ni som får uppmärksamhet denna dag? Haha aldrig i livet. Alla dessa kränkta män kan ju bara dra åt helvete.

 

I en nyhetsartikel kunde man dagen till ära läsa om vad våra indiska systrar håller på med. Med bambukäppar slår de ner män som brukar våld mot kvinnor. Jag blev så otroligt stolt och glad och tänker att lite mer sådant behöver vi i Sverige. Slå tillbaka mot de män som skadar kvinnor. Hårt.

 

Något annat som jag blir så fruktansvärt arg över är allt motstånd till just feminism. Jag kan tycka att debatten om jämställdhet har flyttat från det väsentliga, där det handlar om att hitta konkreta lösningar för att skapa jämställdhet, till huruvida feminism är nödvändigt eller inte. Det har blivit som ett krig. Något annat som verkligen är tråkigt är kvinnor inte kallar sig själva för feminister därför att de tycker att feminism är överdrivet. Men jag har slutat att bli arg, slutat bli arg över att kvinnor säger så. Jag vill se alla kvinnor som mina systrar och vi får kämpa för dem också.

 

Ta aldrig åt dig när han använder sig av härskartekniker för att trycka ner dig, sträck på dig, se dem i ögonen. Ta ett steg framåt och visa att det är du som starkast av er. Alltid. Låt honom aldrig vinna, inte en endaste jävla gång.

 

Det finns så mycket mer att skriva, men jag slutar här. Kom ihåg, sluta aldrig med att krossa patriarkatet och att vi kvinnor är så jävla bra.

Mänsklig värme. Det är allt jag behöver. Allt du behöver ge mig. Snälla. Jag fryser. Det är kallt. Så om du besitter någon typ av mänsklig värme så vet du var jag finns. Tack för mig.

 

Annars då? Vad är det som händer? Inte mycket. Inte alls. Jag lyssnar på Caroline Af Ugglas för att hon är så himla fin och hennes texter är så häftiga. Bara så ni vet. Något mer då? Tja, jag pluggar inte, fast jag borde, jag är ju ändå en sådan där samhällselev som har en massa att göra. Men av någon anledning så gör jag inte det, frågan är faktiskt varför. Var är min sådan energi? Vad gör jag ens i stället? Ja, lyssnar på musik, sjunger - fast jag håller på att bli sjuk.

 

Haha, det här inlägget blir utan bild för ärligt talat så hittar jag ingen vettig som passar. Så ja, hoppas det är okej. Ha det fint.

xx